Text Mathias Hinds Foto Antti Laiho, John Tollin, Mathias Hinds
Jag har redan sen min pappa Janne startade CMH NORDIC för snart tio år sedan hört många berätta om hur obeskrivligt bra skidåkning det är i British Columbia, Kanada. Jag trodde jag förstod vad det handlade om efter att ha följt med på presentationer, sett filmer och hört vänner och kunder lyriskt berätta om det under många år. Nu när jag själv kom iväg var det mycket härligare än vad jag någonsin kunde tänka mig, det var en resa som kommer på första plats.
”Jag stod i ett hav av pudersnö och förstod till en början inte hur det skulle gå att svänga men det var bara att börja åka. Helt plötsligt så surfade skidorna på snön nästan av sig själva och det kändes som att sväva på moln.”
Jag förstod inte vad jag gav mig in på förrän jag steg ur helikoptern på bergstoppen i CMH Gothics. Jag stod i ett hav av pudersnö och förstod till en början inte hur det skulle gå att svänga men det var bara att börja åka. Helt plötsligt så surfade skidorna på snön nästan av sig själva och det kändes som att sväva på moln. Det var sant vad jag hört, det är en obeskrivlig känsla och den var tusen gånger bättre än vad jag hade förväntat mig. Det finns inget som kan beskriva känslan så bra som att åka dit själv.
Den 9:e mars i år började min resa till Kanada. Pappa Janne och jag flög Arlanda-Chicago-Calgary. På Calgary flygplats hyrde vi en bil för att sen köra vidare till Banff. Vi bodde på Cariboo Lodge som är ett av hotellen vi brukar tipsa våra gäster om. Det är ett enkelt hotell men med fantastiskt sköna sängar, jag blev smått chockad när jag såg hur stora sängar de har i Kanada.
Första morgonen vaknade jag vid 5-tiden. När vi kom ner till frukosten kikade jag ut genom ett fönster och plötsligt fastnade blicken. Det kändes som att vara i en saga, det var stora granar täckta med mjuk snö och ned dalade jätteflingor. Anledningen till att vi var i Banff var för att hälsa på medarbetarna på huvudkontoret. Banff är en mysig liten stad som påminner mig mycket om Courmayeur som ligger i Italienska alperna där mina morföräldrar bor.
Nästa dag åkte vi vidare till skidorten Lake Louise och checkade in på Deer Lodge. Där träffade vi John Bark som skulle åka med oss men han blev tyvärr tvungen att flyga hem till Sverige. Han var i princip på väg ut i samma stund som vi klampade in. John skulle ha skrivit en artikel så då slog mig tanken att jag skulle prova att skriva dagbok om resan.
Janne och jag gick ner till restaurangen på Deer Lodge efter att vi checkat in på rummet. Med tanke på att det var ganska sent på eftermiddagen så var vi de enda gästerna som satt där. Jag fick lite ”The Shining” vibbar av miljön trots den trivsamma stämningen. Det blev en Rocky Range Burger och en Grizzly Paw Powder Hound Pilsner, det är nog det längsta namnet på en öl jag druckit.
När vi nästan ätit klart så fick vi syn på Micke och Thomas – några från Gothics gänget – som satte sig ner och surrade lite med oss. Det blev en ganska tidig kväll men med god mat och dryck samt mycket skratt, mycket tack vare rolige Peter (doktorn) som skämtar och garvar oavbrutet.
Morgonen efter var det dags att åka mot det jag längtat efter länge. Janne och jag tog bilen ner till Post Hotel för att samla ihop alla trupper som skulle med bussen till Gothics, så fort det var ordnat åkte vi iväg. Det tog ca 4 timmar med kort stopp på vägen i Golden och Revelstoke som också är två bra skidorter. Vägen blev mindre och mindre tills vi kom till en korsning i skogen, där svängde vi in på en ännu mindre väg. Nu var det knappt en mil kvar tills vi var framme på Gothics lodge.
När vi nådde skylten Gothics började det faktiskt pirra till lite och det första jag såg när vi svängde in var tre helikoptrar. Strax efter helikoptrarna stannade vi till vid lodgen då guiden Pierre kommer ut för att hälsa oss välkomna och hämta våra väskor. När vi kom in stötte vi på Claude – ytterligare en guide och chef på lodgen – som blev väldigt överraskad att se oss, ”You can’t already be here” sa han stressad och trodde att alla redan hade kommit mitt i utbytet av gäster, bussen kom kanske en trekvart efter oss. Så fort alla glada gubbar och gummor – egentligen nästan bara ”gubbar” – anlänt med bussen och klivit in i lodgen så var det dags att gå ut igen för att genomgå säkerhetsinformation gällande helikoptern samt säkerhetsgenomgång med guiderna. Första kvällen innehöll, välkommande introduktion och sen middag för att tidigt gå och lägga sig.
Nästa morgon vaknade jag en timme innan stretchklassen. Jag klädde på mig understället och gick ner för att dricka en kopp te framför brasan i lugn och ro. Halv åtta var det dags för stretchningen efter det stor frukostbuffé och till sist dags för grupperna att lyfta. Grupp 1 lyfter klockan nio, jag var i grupp 3 så vi kom iväg vid halv tio. När jag satt i helikoptern kändes det riktigt häftigt men fortfarande var själva skidåkningen avlägsen. Det hände först när jag blev avsläppt och bara stod där. Det var en helt otrolig känsla när jag långsamt började surfa ner in i skogen mot nästa lyft. Så höll det på hela dagen med en kort lunchrast där alla grupper möttes på någon trevlig plats ute i bergsnaturen.
Det var en helt fantastisk dag och trött blev jag. Så fort vi kom ner så var det en bira i Hot Tuben som gällde men innan det några minuters stretch och cykling för att bli av med mjölksyran. Återigen blev det en tidig kväll och nu var jag riktigt trött i kroppen men på ett skönt sätt. Efter middagen blev det direkt en massage som ledde till en djup sömn hela natten. Nästa morgon vaknade jag av ringklockan och det var betydlig skönare att stretcha nu.
Varje dag blev roligare och roligare, bättre och bättre och kroppen ställde om sig till skidåkningsläge snabbt. Med andra ord så fort jag inte åkte skidor var jag slut i kroppen men så fort jag åkte kunde jag åka hur länge som helst. Andra dagen justerades grupperna lite efter hur alla åkte och vilket tempo alla ville åka, allt hänger ju på hur tränad man är och klart ålder spelar en viss roll men åkningen är individuell så att den blir njutbar för en själv. Jag hamnade i den så kallade ”snabba gruppen” vilket till en början gjorde mig lite orolig. Jag trodde att det kanske skulle vara för branta åk och gå för fort men jag märkte snabbt att det passade alldeles utmärkt, dessutom så ska det ju vara brant, hur annars ska man ta sig ner med all snö som omger en.
Det var väldigt många sköna karaktärer med i min grupp. Det skedde många roliga händelser under resan och jag skrattade konstant. Vi hade riktigt kul och framförallt så hade vi fantastisk åkning hela veckan. Guiderna var mycket bra, roliga och hade verkligen koll på terrängen. Jag förstår inte hur man kan ha koll på över tvåhundra åk. Varje åk är ju som en vanlig skidort.
I mitten på veckan åkte Janne sin andra miljon fot och det vart jubel i backen när han passerade målsnöret. Han fortsatte att åka och försvann in i skogen, då guiden Claude ropar lite skämtsamt ”Hey, where is he going? The heli-pickup is right here!”.
Senare samma kväll var det firande och underhållning av personalen. Gästerna minglade runt, berättade skämt och lyssnade på Janne som spelade piano men det fick inte bli allt för sent för nästa morgon var det upp tidigt igen och dags för att köra hårt.
Efter ytterligare en fantastisk dag men idag med riktigt högalpin åkning gled vi genom snön och lämnade efter oss de gamla hederliga åttorna och de lite skojigare elvorna, också kallade för straightlines. Dagen avslutades med afterski på lodgens terrass där det serverades pilsner och margaritas som Byron från skidshoppen och bartendern Tanya mixade ihop med något som mer såg ut som en cementblandarstav än ett drinkverktyg och solen som långsamt gick ner.
Avslutningskvällen på fredagen ”ballade ur maximalt”, temat var Cowboy men alla klädde lustigt nog ut sig till kvinnor det var nog det roligaste man kunde hitta i Gothics utklädnings rum. Jag skulle snarare kalla temat för, ja precis något helt annat.
Återigen den här resan var obeskrivligt bra och jag kan med gott samvete säga att detta är något som en skidåkare bör prova på åtminstone en gång i sitt liv om inte fler. Så glöm nu inte att skriva upp helikopterskidåkning i BC med CMH på din ”Bucket List”.
