”Extremt mycket, orörd snö. Extrema naturvyer. Kanada erbjuder den kanske häftigaste skidåkningen i världen. Inget för nybörjaren – men du måste heller inte vara extremt duktig skidåkare.”
Text John Bark Foto CMH / Arkiv
Alla kurar tätt sammanpackade. Rotorn piskar luften två meter ovanför våra huvuden. Det smattrar infernaliskt och jetvindarna pressar oss mot snön. Vi är tio skidåkare som just kravlat ur den trånga helikoptern. Jag duckar ännu djupare och känner hur snön yr in i varje oskyddad springa trots underställ, skaljacka, goggles och höga skidhandskar. Ett knä vilar tungt på den lilla ryggsäcken med räddningsutrustningen.
Så stegras motorljudet ytterligare och i ögonvrån ser jag hur Bellhelikopterns medar lämnar den smala snövall som utgör bergets topp. Rocky, piloten som flyger gästerna den här veckan, stiger rakt upp och en sista kraftig vindstöt träffar oss innan han girar neråt dalen och försvinner för att hämta nästa grupp.
Lugnet breder ut sig. Vi reser oss, borstar av snön, tittar på varandra som för att säga: ”Ok, nu är vi här, vi klarade i alla fall det första lyftet”.
Claude, CMH-guiden som snabbt lastat ur gruppens skidor från helikopterns sidovagn, börjar ropa upp våra namn. ”Lodgen” står för skidorna, som är breda och speciellt anpassade för djupsnöåkning. Pjäxorna är våra egna.
När alla har fått på sig skidorna förklarar Claude upplägget och var och hur vi ska ta oss ner till upphämtningsplatsen i dalen. Alla lyssnar noga – att följa guidernas instruktioner förefaller som en enkel överlevnadsstrategi. Han vill kolla snökvaliteten på en av bergssidorna först och kommer sedan att ge klartecken.
”Det är nästan överdrivet vackert, som ett julkort, eller ett Disneylandskap. Vore det en fondtapet skulle jag nog tycka att det var i kitschigaste laget.”
Tidigare på morgonen har vi tränat på att använda de lavinsändare vi alla har blinkande under jackan. Han har också fått oss att förstå varför man måste åka med en partner, särskilt i skogsterräng.
Säkerhetsvideon under bussresan hit på temat ”Så här överlever du en lavin” är i färskt minne och alla är, om inte nervösa, så åtminstone spända. Kommer det här att funka? Orkar jag? Pallar ryggen? Själv hoppas jag att höstens idoga träning ska hålla diskbråcket i schack.
Det är tolv minus och nu är jag är glad över att jag la in ”golvvärme” i pjäxorna. Trots lägsta effekt tar det udden av kylan.
Claudes gula jacka försvinner bortom ett krön och vi väntar. Snökristaller gnistrar i luften och det är bergstoppar i alla riktningar. Sol från klarblå himmel med enstaka molntussar. Inte ett skidspår har skurit sönder det mjukt böljande snötäcke som täcker denna vintervärld. Ännu. Trädgränsen ligger högt och de märkligt smala granarna är vackert snötäckta. Det är nästan överdrivet vackert, som ett julkort, eller ett Disneylandskap. Vore det en fondtapet skulle jag nog tycka att det var i kitschigaste laget.
Men bergslandskapet är i högsta grad verkligt och Claudes röst hörs nerifrån bergssidan. Vi ska åka en och en tills vi når honom. De första svängarna känns lite osäkra, snön är djup, till låren, men fjäderlätt. Jag håller hårt i de remlösa stavarna.
När alla har samlats runt Claude pekar han ut åkriktningen och uppmanar oss att hålla koll på varandra, men inte åka för nära. Bergssidan är bred och inbjudande, hyggligt brant, och vi kan alla göra egna spår tills vi når granskogen neråt berget.
”Have fun”, säger han och kastar sig utför, stavarna i ena handen och komradion i den andra.
Ingen är nödbedd och alla tio far iväg utför, först under tystnad, sedan ökar tjuten och tjoandet gradvis. Vi glider, surfar, studsar fram i den mjuka snön. Det är hur lätt som helst, snön sprutar runt skidorna och alla åker som om de vore födda djupsnöåkare.
Vi når Claude en efter en, flämtande men med breda leenden. Alla försöker förklara just sin upplevelse, men det blir mest en massa ”fantastiskt”, ”underbart”, ”överjordiskt”, ”himmelskt”, ”så djävla kul”, och så ”fantastiskt” igen. Det är svårt att sätta ord på känslan av viktlöshet blandat med fart och en underskön naturupplevelse. Och stoltheten över att ha klarat av det. Ha lyckats rita sina spår – sin egen signatur i vida slängar – i denna sagolika natur.
Jag tittar upp på mina spår, måste vara det näst längst till höger. Rädslan för laviner är som bortblåst. Nu vill jag bara åka. Igen och igen och igen.
Nästa etapp går genom ganska tät granskog. Det är brant men snön ligger djup även här, snötäcket är nästan fyra meter.
- Sprid ut er men ha koll på vart jag tar vägen, manar Claude. Undvik att hamna i nästa dal och akta er för ”tree wells”, trädbrunnar.
Det sistnämnda är förrädiska, upp till sex meter djupa håligheter runt granarnas stammar.
Det här är svårare. Jag måste hela tiden välja väg, hitta passager mellan granarna, tillräckligt breda för att passera. I början har jag överdrivet stor respekt för trädbrunnarna, som om troll lurade under varje gran, redo att rycka en i benen. Jag inser sen att det av praktiska skäl inte går att åka i skog utan att åka nära träden. Och med skidor på fötterna faller man kanske inte handlöst ner i ett risigt tomrum invid trädstammen. Men att dyka på huvudet för nära ett träd är förmodligen ingen bra idé.
Claude har försvunnit utom synhåll, hans joddlande hörs med jämna mellanrum. Jag ser Jannes blåa jacka mellan träden till vänster om mig. Han är min ”buddy” och vi ropar på varandra då och då. Det märks att Janne gjort det här förr.
”Jetvindar. Det gäller att hålla i prylarna när helikoptern landar. Inget går upp mot en välkammad bergssida.”
”Nästa etapp går genom ganska tät granskog. Det är brant men snön ligger djup även här, snötäcket är nästan fyra meter.”
”Det finns elva ställen att bo på och varje lodge har en egen köksmästare, konditor och egna massageterapeuter.”
Det går fort, särskilt när gläntor i skogen öppnar sig. Då och då väljer jag fel väg och blir tvungen att stanna i den djupa snön, hitta en ny fallinje. Mödosamt backar jag tillbaka i mitt eget spår. Tappar bort Janne. Skymtar honom snart igen, snett nedanför mig. Jag är ytterst nära att vurpa vid några tillfällen, men lyckas stå på benen. Jag anar hur jobbigt det är att kravla sig ur det djupa snötäcket och få på sig skidorna. För att inte tala om att leta rätt på dem. Båda erfarenheter som jag snart kommer att få – dag två gör jag fem, sex djupdykningar i snön, med och utan skidor.
Jag tröstar mig med att alla förr eller senare vurpar och voltar. Till och med de två skidlärarna från den franska skidorten Tignes tappar balansen några gånger (diskret visserligen, franska skidlärare sätter sig ogärna på baken offentligt).
Det är svårt att hitta jämvikten på skidorna i skogen. Inte för mycket bakvikt, samtidigt inte falla framåt så att skidspetsarna borrar ner sig. Men när jag hittar fallinjen, balansen och ett eget spår är det oslagbart härligt, faktiskt ännu roligare än åkning på det öppna berget. Mer krävande. Mer utdelning.
När vi kommer ner till Claude är vi ganska andtrutna. De breda leendena är där, men vi flåsar och flämtar och inser att det här är rätt jobbigt. Inte bara surfande på öppna ytor. Jag har också på känn att jag stått på alldeles för mycket och inte rört mig särskilt ekonomiskt under min vilda framfart bland granarna. Rätt teknik är en förutsättning. Men hur ofta får man tillfälle att träna på skogsåkning i 40 graders lutning i fyra meter snö?
- Dit ska vi, säger Claude och pekar på en stor öppning i skogen, ett hygge som sträcker sig från där vi står ända ner till landningsplatsen som är markerad med en liten röd flagga.
Det är ett märkligt stycke skidterräng vi har framför oss. De stora fluffiga pucklarna, som visar sig vara trädstubbar täckta av ett ordentligt lager snö, ser ut som gigantiska marshmallows. Ska man åka över dem, på dem, runt dem? Och hur stor är egentligen stubben där inne? Claude råder oss att runda dem, de mindre kan man passera över.
- Puderpucklar, det är inte varje dag, säger Olle från Sundsvall, sätter fart och är strax uppslukad i labyrinten av snökullar.
Vi andra följer efter. När vi kommer ner hörs det avlägsna ljudet av helikoptern mellan bergen: Rocky är på väg att hämta upp oss för att sätta oss på nästa orörda topp.
Resa hit
CMH Nordic helikopterskidåkning arrangerar resor till British Columbia i Kanada. Man bor i en lodge, som tar emot max 44 gäster per vecka (antalet är anpassat till antalet platser i helikoptrarna).
Det finns elva områden att bo på, och varje lodge har sin egen köksmästare och konditor samt egna massageterapeuter.
Enklast är att flyga via Frankfurt eller London till Calgary. Canadian Air flyger dagligen. Från Calgary tar man buss (cirka fem timmar) till lodgen. Ett tips är att ”värma upp” en dag eller två i någon av de mer traditionella skidorterna som Lake Louise, Kicking Horse, Revelstoke eller Banff.
Arrangören lägger stor vikt vid säkerheten och har erfarna bergsguider. Besökare kommer från främst Europa, Japan, Kanada och USA. Skidsäsongen från november till april.
Info: www.cmhnordic.com
