Big Wednesday
En halvmeter nyfallet puder, en klarblå himmel, ett gäng med bra skidåkare som sällskap och en helikopter som transportmedel. Kan det bli bättre? Åka Skidor drog till British Columbia och upplevde den perfekta skiddagen.
Text Tobias Liljeroth Foto Gösta Fries
Big Wednesday – en dag som inte är som någon annan, och ingenting efteråt blir någonsin detsamma. Begreppet kommer från filmen från 1978 med samma namn, som räknas som en av de bästa spelfilmerna om surfing genom tiderna. Tre surfkompisar i Kalifornien lever för det lokala surfbreaket men med tiden skiljs deras vägar åt. Ända tills den dag när ett stort swell rullar in mot kusten. De tre vännerna samlas igen på lineupen och upplever de största vågorna de någonsin varit med om. Det är den dagen som de drömt om och levt för, det är en dag som det kommer att pratas om i årtionden efteråt. Big Wednesday. Efter det har varje surfbreak och var och varannan skidort fått sin egen stora dag. Deep Tuesday, Sick Saturday … veckodagarna skiftar men mest legendariska är ändå alltid Big Wednesdays – av någon anledning verkar de största, djupaste eller mest mytomspunna dagarna alltid inträffa på onsdagar.
Den låga morgonsolens strålar har precis orkat över trädtopparna och gnistrar i nattens nyfallna snökristaller på sjön framför oss, medan vi sitter på helikopterplattan och väntar på helikoptern. De moln som vi brottats med de senaste tre dagarna är ersatta av en klarblå himmel och kvicksilvret ligger på runt tio minus. Våra spår från samma plats igår är bortsuddade av några decimeter nyfallen bomullslätt snö.
Flaff-flaff-flaff-flaff. Rotorljuden från den inflygande helikoptern bryter tystnaden. Vi hukar oss ned bredvid landningsplatsen och snön yr in i nacken när helikoptern går in för landning bara någon meter framför oss. Det känns som att jag inte kunde bry mig mindre om den saken just nu, i mina tankar är jag redan uppe bland topparna och den skiddag som vi har framför oss. En skiddag som jag redan nu vet kommer att bli något extra.
Utsikten i fågelperspektiv från min plats vid fönstret är närapå magisk. Monashees breder ut sig under den stigande helikoptern med sina mil och åter mil av vitpudrad, gles granskog på perfekt branta bergssluttningar. Och ovanför trädgränsen stoltserar kalfjället med några hundra höjdmeter orörd terräng.
Området vi flyger över ligger en knapp halvtimme med minibuss utanför staden Revelstoke i det inre av British Columbia. Hans Gmoser, den nyligen bortgångne bergsguidelegenden som grundade Canadian Mountain Holidays (CMH), beskrev en gång heliski i Revelstoke som ett smörgåsbord av delikat och välsmakande skidåkning: gles skog, brant skog, pillows, stora öppna ytor, glaciärer – you name it, det finns här. Allting inlindat i flera meter av de 12 till 18 meter snö som faller i trakten varje vinter. Man flyger på ett enormt område i alla väderstreck över ett enormt område på de två bergskedjorna Selkirks och Monashees, med den lilla staden Revelstoke som ett nav mellan de båda.
Och här är vi med skidor, en bra grupp skidåkare, perfekt väder, några decimeter nysnö och en helikopter som transportmedel. Stålfågel – ta mig till toppen!
Gruppen som hoppar ur helikoptern just ovanför skogskanten består av en hel del samlad skidkunskap. Det är jag, chefredaktör Patrik och vår fotograf Gösta. Men också ett gäng gamla skidkompisar från Sverige som regerade under tidseran då freestyle var som absolut hetast. Där hukar Stefan som var en världens bästa puckelpiståkare i början på 80-talet och som sedan startade ett skidklädesmärke. Och där står sportbutikägaren Håkan som vann OS-guld i puckelpist i Calgary 1988. Och Björn, han som för några år sedan blev utsedd till Sveriges sexigaste börs-VD av en gaytidning, det var efter att han lagt ner karriären som freestylehoppare. De är här tillsammans med kompisarna Jonas, Claes och Rolf. Alla har gjort karriär och slitit hårt i arbetslivet, men de har aldrig tappat passionen för skidåkning. I gruppen finns också Bill, en amerikansk skidlärare från Vail som lägger alla sina besparingar på heliskiing och som på välkomstmiddagen för några dagar sedan fick ett skidställ som bevis på att han åkt två miljoner vertikala fot med CMH.
Om vårt första åk den här dagen är ett uppvärmningsåk vill jag alltid värma upp på det här sättet. Wapta är åket som man drömmer om att få uppleva. Snön är precis så kall, lätt och djup som man drömmer om, himlen är lika blå och kall. Och det är precis så få spår framför oss som, det vill säga inga. Den ospårade snön ser ut att flyta fram i den glesa granskogen.
Vi har haft tre riktigt, riktigt bra skiddagar innan den här onsdagen, men det här är något annat – det är ren magi. Det går att köra precis hur fort som helst i den här snön och träden blir till rundningsmärken. Antingen låter man skidorna flyta på toppen av snön i stora, svepande svängar och lämnar ett gigantiskt snömoln bakom sig, eller så pumpar man; kör puder på det klassiska sättet och upplever hur snön sköljer över huvudet. Där det är lite brantare får man göra både och.
Det är något väldigt speciellt med helikopterskidåkning, speciellt i de här förhållandena. Du åker något som skulle kunna vara ditt livs åk i en halvmeter ospårat, kallt puder. Du hinner knappt klicka ur bindningarna innan det är dags att huka dig ner och vänta in att helikoptern ska landa. En hisnande känsla i maggropen när helin lyfter och snart står du på toppen av nästa åk – och du har knappt hunnit hämta andan. Och om det ens är möjligt så är det åket ännu bättre än det förra. Samma sak med nästa åk. Och nästa. Och nästa efter det.
– This one’s called Sasquatch. This one’s called Copacabana. This one’s called Copeland.
Vår guide John spottar ur sig namnen på toppen av varje åk, likt en auktionsförrättare innan han stakar iväg i ett moln av puder.
Till slut går det inte att hålla isär åken inne i skallen. ”Det här åket är fan det bästa jag någonsin har åkt. Nej, det här var ännu bättre.” Det blir verkligen bara bättre för varje vända och i botten på vissa åk kommer jag inte ens ihåg hur det såg ut på toppen. Minnet blir överladdat, till slut går det knappt att ta in mer än de senaste hundra höjdmeterna och till slut glider allting ihop i det adrenalin- och endorfinstinna medvetandet till en enda positiv vit röra av puder, faceshots och granar. Åkningen är inte speciellt extrem eller brant. Den är inte speciellt svår och inte speciellt farlig. Bara väldigt, väldigt bra. Hela tiden, varje åk. Tänk dig det bästa skogsåket på en vanlig skidort. Tänk dig sedan det om igen och igen och igen. Och varje sväng är ospårad.
Guiden John är en riktigt hård jävel. Till och med de andra guiderna erkänner det och de är inga direkt några duvungar själva. Han har guidat heliskiing i över 15 år och har lika hårda benmuskler som attityd. Det är hans väg eller motorvägen hem som gäller, inget annat – något som jag själv upptäckte den hårda vägen när jag fick en utskällning som fick nackhåren att resa sig. F-orden haglade över mig från en decimeters håll. Var jag värd det? Eh… ja. Följer man inte guidens regler får man vara beredd på att skärpa sig och ta konsekvenserna – eller åka hem.
Ett par afterskipilsner, en natts sömn och några sammetslena decimeter puder senare var vi vänner igen – vi är trots allt skidåkare i hjärtat båda två och delar samma passion. John har en joker i jackfickan som han spelar ut när det är dags att ta lunch. Det står en ledig heli med motorerna avslagna några meter bort, en maskin som egentligen används för att frakta ut käk och ta hand om eventuella skador på berget. Han undrar om Patrik, Gösta och jag vill flyga upp och ta ett par åk för att få några bilder. Svaret är så självklart att det inte ens behöver uttalas.
Vi lyfts upp på en topp som vi ännu inte varit på ännu och det finns inte ett enda skidspår på hela berget under våra fötter.
– This is Kodiak, follow me, är det enda John säger innan han vänder skidorna i fallinjen.
Han är hungrig på mer. Vi är hungriga på mer. Först över ett stort fält uppe på kalfjället sedan kommer träden i små dungar över hela bergssidan. En halvmeter puder yr kring oss när vi börjar få upp farten. Träden kommer närmare, ingen idé att sakta ner, det är bara att sikta in mellan två granar och vänta på att det ska öppna upp sig på andra sidan. För några sekunder är det bara jag, snön och fartvinden innan snöfältet öppnar upp sig igen och jag får kontakt med de andra. Åket lutar kanske 35 grader och går över öppna fält med små klasar av granar spridda över sluttningen.
– You guys doing ok? vrålar John några meter framför mig utan att vända sig om eller slå av på farten.
– Yeah, vrålar jag tillbaka.
Varken John eller vi andra har en tanke på att stanna. Vi drar hela åket i ett svep, tusen fallhöjdsmeter, rakt upp och ner. De sista svängarna bränner i låren men de endorfiner som släppts lös i min kropp käkar upp smärtan med en gång. Jag ser på Johns ansikte att det inte är någon vanlig dag på jobbet idag. Hans råbarkade attityd är som bortblåst och det väderbitna ansiktet spricker upp i ett sällsynt leende. En sliten skidhandske åker upp i luften för att möta min och Patriks.
– I think we got time for another one.
Upp mot samma topp igen men den här gången skråar vi bort mot höger, in i en skog av översnöade granar som ser ut som skrovliga versioner av spöket Laban där de står utspridda på gränsen till kalfjället – snow ghosts. Hundratals kilo snö har blåst fast på de låga träden och skapar en sagoliknande miljö med solstrålarna som filtreras in och kastar långa skuggor.
Porcupine heter åket och skogen är lite tätare än på den andra sidan berget. Mäktiga granar ligger mitt i fallinjen med stora gläntor strategiskt utspridda mellan sig. Och det är brant, ganska rejält faktiskt, på de seriösare partierna över 40 grader. John litar på oss och lättar på sina stenhårda regler, nu är det var man för sig som gäller hela vägen till botten.
Halvvägs ner kommer jag ut i en öppen glänta som jag passerar med ett par stora svängar, in mellan träden igen och sedan ut i ännu en glänta. Lutningen gör att snön känns ännu djupare, mellan svängarna blir jag nästan viktlös och snön sköljer över huvudet utan att jag tappar farten. Det är overkligt bra. Jag lever bara i stunden, det enda som existerar i mitt medvetande är skidorna, snön och den vertikala kraften som drar mig neråt, in mellan träden och ut på de öppna fälten hela vägen ner till den väntande helikoptern och gruppen som vi började åka med i morse. En surrealistisk känsla sprider sig genom kroppen. Vad var det som egentligen hände? Jag skulle kunna ge allt för att få uppleva den känslan igen, jag vet inte om något mer beroendeframkallande på den här jorden.
Vi lyfts upp på toppen av Stumpfarm och jag försöker köra rävspel och vänta så länge som möjligt med att börja åka för att kunna åka så fort jag vill utan att hamna i hasorna på guiden. Den taktiken fungerar inte med två så rutinerade rävar som Stefan och Håkan i gruppen, de har exakt samma idé som jag. Det slutar med att vi kör nästan exakt samtidigt och delar av åket blir en skön brottningsmatch om linjer mellan träden. Men det är minst sagt ett lyxproblem, om någon framför mig snor min linje är det bara att studsa in mellan några andra träd och hitta en som är minst lika bra – och lika ospårad.
De två gamla kompisarna börjar spåna om hur många skiddagar de haft i sina liv. När de börjar komma upp över 2 000 dagar känner jag att det inte är läge att jämföra sig längre.
– Men den här dagen är nog topp fem, kanske den bästa, säger Stefan med en eftertänksam min. Håkan bara nickar som svar.
Resten av skidvärlden lider av snöbrist medan Revelstoke har sin bästa snövinter på 50 år. När jag tänker efter lite inser jag att vi antagligen haft den bästa skidåkningen som går att hitta på hela jorden just den här dagen, och det är en mäktig tanke. Dagar som den här upplever man några få gånger under ett skidliv, jag kommer att bära med mig känslan så länge jag kan stå på ett par skidor.
Men även den perfekta skiddagen har ett slut, dagsljuset är förgängligt precis som puder. När vi står på toppen av dagens sista åk, Fat Freddy’s Cat, vänder Håkan sig om och tittar på Björn, han den sexiga börs-VD:n vars passion för golf är lika stor som för skidåkning.
– Om du fick välja mellan en perfekt golfrunda på världens bästa bana, allting bara funkar och du spelar ditt livs golf – eller det här? Björn vänder sig om med ett stort leende:
– Det går inte att jämföra. Det är fortfarande på jorden. Det här är himlen.
Och ja, det är fortfarande onsdag.
