Åka Skidor: Drömspår i Bugaboos
Magasinet Åka Skidor nr 7 2009
Drömspår i Bugaboos
I Bugaboos, Kanadas vackraste bergsmassiv, uppfanns heliskiing vintern 1965. Sedan dess förknippas British Columbias skidparadis med drömmen om att åka skidor i bottenlös pudersnö. Häng med till världens mest mytomspunna skidområde.
text Patrik Leje foto Dan Kullberg
Vi rullar ut på Calgarys osannolikt platta prärielandskap i gryningen. Det är lördag morgon och Kanadas svar på Dallas har inte riktigt vaknat. Motorvägen passerar oändliga förorter som sprider ut sig runt skyskraporna i city innan vilda västern-landskapet tar vid. Asfalten pekar spikrakt, symboliskt mot Klippiga bergens taggiga toppar långt borta i väster; en horisont som ser ut som en filmkuliss: Cowboyland.
Bergen är gigantiska, snöklädda kolosser som bildar en enorm barriär genom hela Nordamerika. Naturens gräns mellan öst och väst och precis som Alperna en oemotståndlig lockelse för skidåkare. I The Rocky Mountains hittar du flera av världens bästa och mest kända skidorter. Det dröjer inte länge förrän vi är omringade av kilometerhöga bergväggar. Den breda dalgången smalnar av, blir klaustrofobisk. Landskapet är vitare nu, vackrare. Snön faller. Fjäderlätta flingor singlar ner mot marken och klär gigantiska snötunga granar i vinterdräkt.
Vi är 40 skidentusiaster från jordens alla hörn som har samlats på en buss som är på väg mot drömmarnas mål, puderparadiset Bugaboos, en av skidvärldens vackraste platser och antagligen den mest mytomspunna av dem alla. Det är heliskiingens vagga vi reser till. Vi ska tillbringa en vecka tillsammans på en skilodge i vildmarken på platsen där fenomenet helikopterskidåkning uppstod. Detta är vår vallfärd; Bugaboos är vårt skidmecka. Färden går genom Banffs och Kooteneys berömda nationalparker. Det är riktig vildmark. En safari i ett vinterlandskap; två gigantiska älgar står i en flod och dricker, en ensam varg tassar uppför isen längs floden högre upp i dalgången. En stenbock ligger i diket bredvid vägen, den vänder på huvudet för inte få stänk av snöslask i ansiktet när vår buss passerar. Under den sista etappen, helikopterfärden in till Bugaboos skilodge, flyger en kungsörn under oss. Piloten pekar och skrattar och säger att det betyder tur.
90 procent av helikopterskidåkningen i världen bedrivs i Kanada. Kombinationen av oändlig vildmark, snörika bergstrakter, långa vintrar och perfekt skidterräng är förklaringen. Men att heliskiing är synonymt med British Columbia beror också på visionären, pionjären och entreprenören Hans Gmoser. Han uppfann helikopterskidåkningen och startade det världsledande heliskiföretaget Canadian Mountain Holidays.
Hans biografi är en klassisk historia om den amerikanska drömmen. Arbetslöshet i Österrike tvingade den unge fattige bergsguiden att lämna sitt hemland, och liksom många andra berättelser om europeiska utvandrare handlar de första kapitlen i Hans Gmosers nya liv i Kanada om en tuff tid. Utfattig anlände han till Edmonton, hamnade så småningom i Banff där han hittade jobb som bergsguide och blev förälskad i den vilda naturen och den speciella familjära atmosfären på de kanadensiska bergshyttorna. En alpin kultur och tradition som Gmoser förde vidare till sitt heliskiföretag och som skapat den unika stämningen på CMH:s skilodger i British Columbia.
Den österrikiske bergsguidens äventyrslust och entusiasm för bergssporterna klättring och skidåkning drev honom till Bugaboos, där han under en upptäcktsfärd på stighudar våren 1964 hittade sitt skidparadis. Året därpå genomfördes tidernas första heliskiresa till området och myten om pudermeckat föddes. Drömskidåkningen hade fått en plats på kartan.
Tre år senare, 1968, byggdes Bugaboo Lodge färdigt och den 10 februari öppnade skidhotellet för tidernas första helikopterskidåkningsgäster. Något liknande resmål hade ingen skådat. Ett nytt sätt att åka offpist hade uppfunnits. Som enda företag i skidvärlden kunde CMH erbjuda drömskidåkning i ett skidparadis.
Bergshotellet i Bugaboos är fortfarande den enda skilodgen i dessa otillgängliga bergstrakter. Sedan invigningen för snart 42 år sedan har den renoverats och byggts ut ett flertal gånger. Men stommen på den massiva timmerkåken finns kvar. Vintertid kan den än idag bara nås med snöskoter eller helikopter. Drömskidåkningens centrum må vara världsberömt, men platsen är fortfarande lika vild och svårtillgänglig som på 60-talet.
Hans Gmosers genialiska idé om heliskiing gick kort och gott ut på att han ville hjälpa människor att komma ut i den kanadensiska vildmarken för att få uppleva världens bästa skidåkning. När Thierry Cardon, en av CMH:s mest erfarna bergsguider, beskriver tidernas första heliskiveckor i boken Bugaboo Dreams säger han: ”Jag försökte ge människor en Haute Route med helikopter”. Eller som bokens författare Topher Donahue uttrycker det: ”Det handlade om bergstoppar, stora massiv, ny terräng, långa skidåk och äventyr. Inställningen var ’vi ser om vi kan ta oss ner här på skidor’.” Skidåkning i Bugaboos handlade då som nu framförallt om en unik bergsupplevelse. Gmoser hittade en unik nisch som utvecklades till en egen form av skidturism. CMH har under de drygt 40 år som gått sedan premiärveckan i Bugaboos utvecklats till ett av Kanadas största företag inom skidturism med ett tiotal destinationer, tusentals gäster per år, en halv miljard i omsättning och hundratals anställda. Otaliga konkurrenter i och utanför landet har kopierat Gmosers företagsidé och inspirerats av hans vision. Han har betytt lika mycket för heliskiing som Kamprad gjort för heminredning.
Ett djärvt experiment med helikopter som skidtransport och en galen vision om att åka skidor med turister i extrem offpistterräng har med åren blivit en skidkultur och äventyrsindustri. Hans Gmosers heliskifirma CMH dominerar marknaden såväl ekonomiskt som geografiskt.
Företaget har en enorm skidterräng, motsvarande halva Schweiz, till sitt förfogande. 15 765 kvadratkilometer fördelat på tolv snörika och otillgängliga skidområden i British Columbias vildmark säger en hel del om CMH:s unika möjlighet att erbjuda sina gäster en skidupplevelse utöver det vanliga. Puderparadisen Gothics, Adamants, Galena, Valemont, Silvertip, Bobbie Burns, McBride, Revelstoke, Kootenay, Monashees, Cariboos och Bugaboos bjuder på världens bästa skidåkning 20 veckor om året. Djupare snö, bättre skidterräng, vackrare vyer, duktigare bergsguider och skickligare helikopterpiloter får du leta efter. I en värld där jakten på oupptäckta resmål skruvats upp och semesterparadis exploateras i en ohämmad takt är det är ingen överdrift att påstå att CMH:s resmål är några av de mest unika och fascinerande som man kan uppleva på jordklotet, vare sig man är skidåkare eller inte. Bugaboos är en av världens vackraste bergstrakter och som skidupplevelse saknar det motstycke.
Vår vecka i skidparadiset börjar bra. Snön faller. Liksom förra veckan (det vittnar gästboken i hotellets lobby om, den är fylld av lyriska kommentarer och skidberättelser). Det är i slutet av mars, men några vårtecken syns inte till. I de snörika Purcellbergen är det fortfarande vinter.
Under en normal skidsäsong faller det tolv meter snö på 1 800 meters höjd i Bugaboos. Det är fyra gånger mer än den totala årsnederbörden i Zermatt eller Cortina och 250 procent mer snö än vad som faller i Val d’Isère i snitt. Och snön som faller i British Columbias inland är i en klass för sig. Den är torr och kall. Här handlar det om puder av högsta klass: så kallat champagnepuder.
Helikoptern stiger upp över granskogarna som klättrar uppför bergen. Det smattrar när vi flyger över glaciären och sveper förbi svindlande höga granittorn. Ljudet från rotorbladen ekar mot bergväggarna. Vi svänger förbi snöpudrade spiror som reser sig tvärbrant, rakt upp, som skyskrapor ur glaciärlandskapet och landar vid foten av den 3 204 meter höga Bugaboo Spire. Likt astronauter kliver vi ur farkosten i ett svartvitt månlandskap; små prickar på den snövita glaciären under en mörk granitvägg. Omringade av skyhöga torn. Det är en surrealistisk upplevelse. Jag sparkar bort snön från pjäxorna, klickar i bindningarna och glider utför. Glaciären tycks oändlig. Jag är där man vill vara när man blickar upp mot en av världens vackraste utsikter från Bugaboo skilodge. En bergsvy jämförbar med Mont Blanc-massivet i Chamonix eller Matterhorn sett från Zermatt. Utsikten är förförisk; enorma granitskulpturer omringade av snöklädda glaciärer som väller ner mot dalgången och ramas in av skogar med snöklädda granar. Från sovrummet, matsalen, baren, balkongen, jaccuzin, bastun och gymmet blickar man ständigt ut över denna sagolika skidterräng. Och nu är vi här; i drömskidåkningens landskap. Snön ligger kall och knädjup. Bergsguiden tar fart mot Snowpatch Spire och vi hakar på utför en skön sluttning. Stela, jetlaggade och oacklimatiserade – men skidsugna, förstås. Första dagen är en introduktion. Vi har övat med lavinsändare, repeterat helikopterrutiner och så kör vi några provåk, smakar på en fantastisk skidmiljö. Upplevelsen är verklig.
I Bugaboos finns det 206 skidåk att välja på. Varje nedfart har oräkneliga varianter. Vi hinner 96 lyft på en vecka, men då gör vi om flera skidåk. Ibland för att vädret inte ger oss något val. Eller för att skidåkningen var så bra att vi inte kan låta bli att köra en repris. Bugaboos skilodge ligger på 1 490 meters höjd. Högsta landningen är 3 050 meter över havet. Den lägsta ligger på 945 meters höjd. Variationen i terräng och höjd gör att det så gott som alltid finns bra snö att åka på.
Det finns skidåkning i alla tänkbara väderstreck. Terrängen är varierad, med sköna skogsåk mellan glest utspridda lärkträd eller tuffare terräng genom brant urskog med gigantiska granar, för att i nästa stund handla om oändligt långa glaciäråk med fantastiska vyer eller snörika raviner och grytor med bottenlöst puder. Vi får hela tiden uppleva nya versioner av begreppet drömskidåkning. Oavsett hur temperaturen, vinden eller solen påverkat snön hittar guiderna och piloten bra skidåkning, utan att ta risker.
Under vår skidvecka visar bergsguiderna en förbluffande förmåga i att hitta så bra och säker snö som möjligt. CMH:s bergsguider är bäst i världen på att förena dessa motsatser.
Som gäst vill jag åka puder; så djupt som möjligt och så mycket som möjligt. Och jag vill att det ska vara säkert. Det är en paradox som bergsguiderna i Bugaboos jobbar med dagligen. Att de lyckas beror på en unik erfarenhet och kunskap om snöns beteende i just dessa bergstrakter. Inget lämnas åt slumpen.
Dave Cochran har varit lodgemanager i Bugaboos i tolv år. Han har de egenskaper som krävs för att vara chef på en skilodge en hel vinter. Han är en glad och trygg 50-årig kanadensare som älskar sitt jobb och är generös nog att kunna bjuda på sig själv en hel vinter. Han utstrålar den harmoni som folk som vistas mycket i naturen gör. Han är mer vältränad än de flesta 20-ringar. 150 skiddagar om året kräver det. Dave kommer ihåg när Åka Skidor besökte Bugaboos på 70-talet. När Felix S:t Clair, Åka Skidors grundare och legendariske skidfotograf drack honom under bordet, bokstavligen. Han minns den första tiden med viss saknad: – På den tiden var heliskiing lite mindre seriöst än idag och CMH var ett familjeföretag. Det festades sent på nätterna och varje skidåk var en upptäcksfärd, ett äventyr. Men Dave menar att CMH-andan lever kvar, trots att företaget har växt till en turistindustri. Än idag äter personalen tillsammans med gästerna, på samma vis som förr i tiden. Och det händer fortfarande att fester och skidäventyr går hand i hand.
Efter mer än 30 år som bergsguide för CMH är Dave Cochran erfaren nog att leda ett team i en extrem miljö och tillräckligt skidtokig för att dag ut och dag in guida gäster utför samma skidterräng, och ändå drabbas av äkta skidglädje och skratta sig genom dagarna i bergen. Vid slutet av ett bottenlöst puderåk, med midjedjup och fjäderlätt snö som virvlar upp över bröstet, stannar jag till en stund och tittar på när gruppen efter oss svänger utför branten med snö upp till hakan. Gladast av alla är Dave. Tjoande av lycka plöjer den tunnhårige chefen genom pudersnön utför en ny variant av North Frenchman. Ibland syns han inte alls, man ser bara ena handen omfamna staven. Då och då dyker hans huvud upp, utan mössa men med solbrillor och ett skrattande ansikte, joddlande av skidglädje. 30 år som bergsguide och ett helt liv på skidor har inte gjort Dave blasé. Han går fortfarande igång på grejen. Han älskar uppenbarligen skidåkning. Undra på det. Vi har kört åk på åk utför bottenlösa pudergrytor, skidåk som man under optimala förhållanden kan hitta i Chamonix, Verbier eller S:t Anton – ett par dagar om året om man har tur. Skillnaden är att vi bara är 40 åkare som delar på upplevelsen den här veckan i Bugaboos. En annan skillnad är att snön i Kanada är lättare än den någonsin blir i Alperna. Och när man tror att man har upplevt sitt livs bästa skidåk så överträffar nästa åk det förra. Kickarna ökar hela tiden i skidparadiset. Terrängen blir brantare. Nu är vi i skogen med en joddlande guide som visar vägen. I ett lyckorus flyger jag ner mellan glesa lärkträd, hoppar utför klippor, landar i snömoln, studsar utför kuddar och fortsätter euforiskt att surfa på bottenlös pudersnö mellan gigantiska granar som växer på glest avstånd. Vi bränner av åk på åk med skidspetsarna rakt i fallinjen, ner mot landningsplatsen där helikoptern väntar i gläntan i dalgången på nästa lyft, nästa skiddröm.
Mjölksyra brukar få benen att krokna mot slutet av dagen. Offpiståkning handlar om teknik, erfarenhet och kondition. Skidåkare som har vad som behövs orkar i längden. För i puder handlar det framförallt om uthållighet, återhämtning och att utnyttja terrängen för att spara på krafterna. Att åka energisnålt låter rätt trist, men det är vad det går ut på. Flyt är nyckelordet. Man ska åka skidor nerför berget som vatten rinner; för att använda en zen-mässig liknelse. Dålig teknik, för lite rutin eller taskig kondis gör att du kroknar i offpistterräng, trots att puder egentligen är lättåkt. Och börjar du bli trött är det kört. På trötta ben brister oftast tekniken och då förvandlas till och med skidparadiset till ett helvete. Inspiration räcker inte långt när lårmusklerna bränner av smärta och benen inte längre lyder order. Våra medåkare ger upp successivt. Mot slutet av dagen är det bara en grupp kvar i bergen. Tempot ökar. Det sista åket för dagen, Chalice, startar utför en böljande nordvästvänd sluttning med glesa små grantoppar som vittnar om ett osannolikt snödjup, för vi ser bara en bråkdel av träden. Det är en lekplats för vuxna lössnöfantaster. Roligare än så här blir inte skidåkning. Berusningen av skidupplevelsen i världens vackraste berg, häftigaste skidterräng och bästa tänkbara snö yttrar sig i ett joddlande och jublande som ekar av lycka i urskogen. Snön virvlar runt oss i varje sväng. Vi går på moln. Drömskidåkningen i puderparadiset Bugaboos överträffar fantasin.
Kalla fakta om Bugaboos
Här föddes idén om heliskiing, i Kanadas svar på Chamonix, i världens vackraste berg. En sagolik plats för skidåkning. Ett mecka för skidentusiaster. Det här är en guide till puderparadiset.
Läge
Canadian Mountain Holidays lodge i Bugaboos ligger på 1 490 meters höjd i bergskedjan Purcell i östra British Columbias snörika bergstrakter.
Skidterräng
1 017 kvadratkilometer skidterräng fördelat på 206 nedfarter med oräkneliga varianter. Åkningen sker från 3 050 till 945 meters höjd. I området faller det i genomsnitt tolv meter snö per vinter på 1 800 meters höjd. Det är två till tre gånger mer snö än de flesta skidorter i Alperna under en vinter.
Skidåkning
Terrängen är mycket varierad med enkel skidåkning mellan glest placerade lärkträd i böljande sluttningar och tuff skogsåkning i brant terräng. Ovanför trädgränsen finns många vindskyddade och snörika grytor och raviner med bottenlös pudersnö, liksom Kanadas vackraste glaciärskidåkning i bergsmiljöer som är jämförbara med Himalaya och Mont Blanc-massivet.
Den stora variationen i terrängen, höjdskillnaden och det faktum att det finns skidåkning i alla väderstreck gör att det så gott som alltid finns fin snö att åka på.
Historia
I Bugaboos genomfördes tidernas första heliskivecka vintern 1965. Tre år senare, i februari 1968, öppnades världens första heliskicenter när Bugaboos Lodge var färdigbyggt. Ryktet om Kanadas puderparadis spred sig över skidvärlden.
Dick Barrymores kultförklarade skidfilmer bidrog i hög grad till att skapa en myt om Bugaboos. Skidreportage i tidningar som Åka Skidor likaså. Tidningens grundare, skidfotografen Felix S:t Clair gjorde ett skidreprtage om Bugaboos redan i mitten på 70-talet.
Läs mer
2008 gavs boken Bugaboo Dreams ut. Författaren Topher Donahue blev förälskad i Bugoboobergen när han som ung klättrade på de lodräta granitväggarna på sommaren. Med tiden kom han att upptäcka skidåkningen.
I sin personliga skildring om världens största heliskiföretag CMH och dess grundare ger han en bild av bergsäventyr och offpiståkning på en av världens vackraste platser. Ett skidmecka som genom åren samlat många färgstarka skidentusiaster.
